Apg, denna skola som jag sökte till innan jag visste hälften av dess innehåll. Den har varit inspirerande på många sätt och man har inte bara lärt sig mer om bibeln utan även utvecklats inom många områden t.ex. som i att predika, be för sjuka, jobba med barn, arbeta både utåtriktat och inom kyrkan bland ungdomarna.
Skulle vilja dela lite från min praktikgrupp i Rancagua:
Vi var där och arbetade i ett rätt så farligt slumområde för att hjälpa till i en kyrka både praktiskt och utåt och bjuda in nytt folk, det
jag ska prata om är det arbete vi hade utåt. Vi hade fått som uppgift att arbeta med barnen i detta område, barn fanns det gott om, de var ute på gatan hela dagarna och lekte (de var oftast ute och vandra omkring till kl. 2 på natten). Vi skulle då bjuda in dessa barn och om jag ska vara ärlig så hade jag inte hopp om att fler än kanske 2-3 stycken skulle komma, men vi var i alla fall ute och bjöd in en massa barn och fick hoppas på att Gud fick göra resten! Dagen därpå så kom det runt 35 barn som aldrig varit i kyrkan innan, vi fick jobba riktigt hårt med och serva dessa men vilken glädje det var att de kom så många, under dessa aktiviteterna för barnen så kom det ungefär runt 30 varje gång hela veckan. Det var verkligen en välsignelse och vi fick en väldigt bra kontakt till dessa barn. När vi sedan skulle åka så ville de ha ett vattenkrig med oss som avsked, så vi hade ett vattenkrig med allt från vattenballonger till hinkar. För många av oss så var det första gången som vi jobbade med barn på detta sättet och det var väldigt utmanande och lärorikt och inte minst väldigt roligt!
Nu har vi bara fyra dagar kvar tills hemfärden till Sverige, vi har idag fått höra om hur alla blivit inspirerade att få detta som vi lärt
oss och varit med om under dessa tre månader till handling, tror att alla inklusive jag är väldigt sugna på att börja jobba med detta nu!
//Jonathan Andersson
Så har jag fått göra mitt första besök på en Apg29 skola. Under knappt en vecka har jag besökt skolan i Chile och fått vara med om mycket spännande. Under tiden jag var där var det en dag med fasta, en tyst dag och en Colombiansk/Ecuadoriansk dag. Jag fick själv förmånen att delta i undervisningen under två dagar och tog upp frågor om ledarskap, om att hitta sitt personliga sätt att vara ledare på. Vi pratade bland annat om hur man som ledare kan medverka till att skapa ett bra klimat i en grupp som gör att man känner sig välkommen redan när man möter gruppen första gången. Något jag verkligen fick uppleva när jag kom till APG29 skolan. Jag möttes av en öppen famn hos alla deltagare och det gick snabbt att känna sig välkommen. Visst var det ett litet problem med språket, jag kan ingen spanska, men under den tysta dagen var detta inget problem, plötsligt kommunicerade vi med varandra med tecken och rörelser, ett globalt språk.
Som pedagog var det en spännande utmaning att möte en grupp som under det första passet satt med tjock tröja, mössa och i vissa fall även vantar på sig. I Chile är man på väg in mot höst och under nätterna kunde det vara riktigt kallt, så i kyrkan utan centralvärme kunde det vara riktigt svalt på morgonen, men allt eftersom solen steg så blev det allt varmare i kyrksalen där vi hade lektioner. Mitt besök inföll till en del under påsken och på skärtorsdagens kväll fick jag vara med och genomföra en enkel påskvandring som innehöll nattvard, fottvagning och några stationer i huset och på gården, där vi i fullmånens sken fick stanna till och leva oss in i några av påskens händelser.
Det som slår mig under besöket är hur mycket jag känner igen från andra sammanhang. Jag fick vara med på en gudstjänst i en av de församlingar där deltagarna gör praktik. På flera sätt liknade den gudstjänster jag varit med om i Sverige. I andakter sjöngs lovsångskörer från både Sverige och Chile, med stora likheter, när eleverna berättar vad tiden på skolan har betytt så känner jag igen en hel del från vad jag hör elever vid några andra av equmenias bibel och lärjungaskolor berättar. För mig är detta en bekräftelse av att det finns ett stråk i evangeliet som kan kläs i olika former och uttrycks på olika sätt men när det berör människor så talar det till en på samma sätt. Man känner sig berörd av Gud och det fick jag vara en del i under mitt besök på APG29 skolan i Concepcion.
Ola Rikner, utbildningskoordinator, equmenia
Hej på er alla glada blogläsare! Nu ska ni få veta lite om livet här, eller åtminstone ska ni få veta lite om livet, om det är om livet här vet jag inte, men det gör väll kanske det samma.
Söndag idag och sista Gudstjänsten i vår församling. Det börjar bli endel saker man kan lägga till ordet sista till nu. Sista helgen i familjen, sista veckan börjar i morgon, sista gången på barnhemmet, sista kvällsmålet i familjen m.m, m.m. Detta är ganska tråkigt och därför har det ikväll gått åt mycket servetter när tårarna har runnit av vackra avskeds tal och andra tacksamhets beskrivningar. Ja, tacksamheten är stor till människorna vi lärt känna här på helgpraktikerna, kanske för att de på ett så tydligt och självklart sätt visat på vad det största budet i bibeln igentligen innebär; att älska varandra.
Snart är jag hemma i Sverige och vardagen antar jag kommer att sätta igång vare sig jag vill det eller ej. Erfarenhetsmässigt vet jag att tomheten kommer att infinna sig. Vi som varit på läger när vi var mindre vet säkert vad jag menar, lite som att världen går under när bubblan spricker och man kommer hem till verkligheten. Men då känns det ändå bra måste jag säga att veta att när man kommer hem har man en församling där hemma som man kan berätta om sina upplevelser för. Så kul ska det ändå bli att komma hem och dela med sig lite.
Lovade Dano att jag skulle fatta mig “lite” kortare i bloggen=), så det får vara bra där. Kul att ni läste, och ni som inte läste, fy skäms på er!
Tack ska ni ha allihopa!
Hälsningar från Björnen i Chile.
Over and out
p.s Glöm inte bort att änglarna finns!
Från och med den dagen jag hörde talas om det, och för resten av mitt liv kommer det att ha en viktig betydelse i mitt liv. Det kanske låter klyschigt, men det är sant… När jag säger Apg29, liksom smakar på ordet i min mun, så kommer en hel drös med minnen från min tid här…ansikten blixtrar förbi på min näthinna och jag kan enna höra röster från de personer som är delaktiga, de personer som kommit att bli mina syskon.
Jag har förstått så oändligt mycket här, om människor, om Gud, om livet. Och det som är så frustrerande är att när jag kommer hem, kommer jag att ha så mycket att vilja berätta, så mycket att vilja visa och förklara. Men det kommer bli så grymt svårt, jag känner det redan nu när jag skriver det här inlägget. Jag är liksom fylld upp till brädden av en känsla som skulle kunna lyfta mig till skyn, jag är så galet glad! Men så när jag ska sätta ord på det jag känner, på hur jag formats och vad jag har vart med om, så liksom kommer det inga ord…det enda ordet jag kan förklara det med är Gud. Gud. Jag hoppas att jag kommer kunna ge folk en hint, ett smakprov om allt jag vart med om, men en förståelse… Enda sättet att förstå detta är att uppleva det. Jag tror verkligen det. Att uppleva Gud.
Idag, just nu när jag sitter och skriver det här, är det en tyst dag på skolan. TUR är väl det för nu får jag lugn och ro att skriva utan att någon stör mig, annars är det vanligtvis ett herrans liv i detta hus. Två ord vill jag säga som betyder mycket för mig, uppskattning och tacksamhet. Att se på vardagen och det som händer med uppskattning och tacksamhet gör faktiskt vardagen lättare och man blir gladare till sinnet. Även om vår tid här ibland verkar som en dans på rosor, så ska jag säga sanningen och erkänna att det är den inte. Varje dag har vart en kamp för var och en på olika sätt. Vi är liksom individer som mötts mitt i livet, vi kommer alla från olika bakgrunder och är olika formade. Och jag menar det verkligen när jag säger att vi alla är olika här. Vi tampas med oss själva, med varandra, med det som händer i livet utanför skolan, med Gud. Och vår gemensamma nämnare är just Gud, tack vare Gud har vi kommit hit, tack vare Gud har vi lärt oss att älska varandra och stå ut med varandra. Tack vare Gud så lär vi oss hur vi bör vara som människor, och det är inte alltid det lättaste vill jag påpeka. Men Han leder oss i vartendaste steg vi tar, och det har Han bevisat mer än en gång här på Apg29. Jag kan helt ärligt säga att det här kan ha varit de tre jobbigaste månaderna i mitt liv(vilket ju inte är så långt än så länge men), men också de tre roligaste och mest utvecklande månaderna jag kan minnas! Som jag sa innan, jag känner mig uppfylld till brädden, nästan så jag spricker! Jag känner mig så glad, jag tror aldrig att jag har vart såhär lycklig i mitt liv förut. För jag har hittat hem! Jag har en grund i mitt liv som många saknar, en trygghet och en ro. Och jag ber för mitt liv att det ska få förbli så. Många av oss är lite skrajsna, eller ganska mycket till och med, för att komma hem. Vi ser ju ut att vara desamma, vilket vi till en viss del är. Men inuti har så mycket hänt, och det ska vi nu vidaremedla till familj, vänner, församlingar, folk… Hur kommer dom ta det? Kommer vi att bli accepterade för dem vi är? För det vi tror på? Här är det så självklart, här kan vi leva ut varje andetag så som vi är, för vi gör det alla av samma anledning. Men hemma… Det råkar ju vara så också att alla står i ganska avgörande stunder i sina liv nu. Viktiga beslut ska fattas, vi ska enna bestämma NU vem vi ska vara, vad vi ska göra, vart vi ska bo…men som det står i Matteus 6:25 så ska vi inte oroa oss för våra liv. Vi FÅR lägga våra liv i Guds händer! Coolt va?! 
Jag önskar att jag kunde trolla, eller att jag med Guds kraft kan tvinga alla till tro, men så funkar det ju inte, då är ju hela poängen borta typ… Men jag vill peppa er till att prova Gud, kanske ni upptäcker att han inte är något för er, ELLER, så upptäcker ni vad häftig den här snubben är och vad han kan göra. Han förändrar liv, förändrar människor, inifrån och ut. Jag läste i min lilla handbok ett citat av Stanley Jones, här kommer det: ”Hindren då det gäller att finna Gud är inte på Guds sida utan på vår. Eftersom Gud söker oss består problemet inte i att vi skall finna honom utan i att låta honom finna oss.”
Att sätta sin tillit till Gud är svårt för många eftersom han först kanske verkar så diffust, så overklig. För vi vill ha tydliga direktiv i livet. Har du provat Gud? Om inte, hur kan du då veta att han inte finns? Hur kan du veta att han inte är något att ha? Vågar man inget så kanske man inte vinner något heller…
Och här kommer slutklämmen, grädden på moset: Make Love Not War
Peeeace!
/Helén
Hej alla! Hoppas att ni mår bra! Jag tänkte dela med mig utav vad som händer på skolan, och mina tankar och upplevelser från veckan.
Idag är det en speciell dag i hechoshuset, en dag utav tystnad. En dag då vi har tid till att läsa, be, skriva, reflektera men också lyssna. Idag är det också 13 dagar kvar tills ledare och deltagare skiljs åt och lämnar Chile för att återgå till ”livet efter hechos”, ett uttryck som har blivit allt vanligare den senaste veckan. Jag upplever att stämningen på skolan är något annorlunda då vi har insett att det inte är många dagar kvar. Det finns många blandade känslor i gruppen, några utav oss längtar hem och räknar ner dagarna, andra känner sig stressade och vill stanna kvar. Jag har funderat mycket över tiden som har varit, snart har jag varit 3 månader i Chile, det har varit 3 intensiva månader. Det är svårt att ge en kort sammanfattning utav tiden här för det var hänt så otroligt mycket, varje dag har varit fylld utav nya upplevelser och intryck. Varje dag har jag lärt känna mig själv bättre, jag har lärt känna Gud bättre, jag har mött nya människor, lärt känna mina hechossyskon bättre och fått bibelundervisning… listan kan göras lång. Jag inser att det har varit 3 utav de mest betydande månaderna i mitt liv, och jag är förundrad över hur mycket Gud kan göra i mitt liv, och i andras liv, på så kort tid. Gud är stor, större än jag kan förstå. Jag inser att det har hänt ofattbart mycket i mig och i min tro under den här tiden, men det är fantastiskt fint att få se hur månaderna har påverkat mina hechossyskon, och hur Gud har arbetat i alla på olika sätt.
Jag vet att jag talar för flera än mig på skolan (om inte alla!) då jag upplever att vi har blivit som en enda stor familj. Jag kunde inte föreställa mig att vi skulle känna en sådan samhörighet som vi gör till varandra idag. Vi är några som inte kan kommunicera med varandra då vi inte talar samma språk, men ändå finns det en stor kärlek på skolan som uttrycker sig i kramar, glädje, skratt, ödmjukhet, omsorg men också tröst och stöttning. Alla har en unik plats i familjen och det märks tydligt om någon saknas. Det är tack vare Gud som vi lärt oss att uppskatta varandra och känna den kärlek till varandra som vi faktiskt gör. Under de första veckorna på skolan fick alla ledare och deltagare dela med sig utav sitt vittnesbörd på kvällsandakterna och det gjorde att vi kom varandra mycket nära. Andakterna har betytt väldigt mycket för mig, och för vår gemenskap. Vi berättar om våra rädslor och utmaningar för varandra, vi ber för varandra, vi tackar Gud och lovsjunger tillsammans. På anslagstavlan finns ett schema för vem som ansvara för kvällsandakten på skolan. Några är vana att leda kvällsandakter och dela med sig utav en reflektion, för andra är det första gången, andra känner en stor rädsla. Men just här om någonstans finns det utrymme att växa och våga utmana sig själv. För mig har det varit tre fantastiska men också de jobbigaste månaderna i mitt liv. I början utav skolan ville jag åka hem då jag kände rädsla och utmaningar väntade. Men ganska snabbt insåg jag att jag inte dömer någon här, och ingen här dömer mig, och om jag skulle falla så faller jag i tjugo famnar. Men kanske det viktigaste, jag gör ingenting själv, för Gud är alltid med mig (oss alla). Idag och i evighet. Vi lär oss av varandra, och vi lär oss om oss själva genom varandra.
Apg29 kommer alltid ha en stor betydelse i mitt liv, och jag tackar Gud för att han förde mig hit. Jag inser att jag är beroende utav Gud, jag kan inte leva ett liv utan honom. Det är en obeskrivlig känsla av trygghet att veta att Gud alltid kommer att vara med mig, och vägleda mig i framtiden. Jag är väl medveten om att jag tidigare skrev att det har varit de jobbigaste månaderna jag har varit med om, men samtidigt har jag aldrig varit så glad som jag har varit här. Jag längtar efter att få komma hem och dela med mig utav mina upplevelser och erfarenheter. Och jag hoppas att det jag har varit med om här kan, och det Gud har gjort i mig (och alla andra här på skolan) kan väcka en nyfikenhet för andra att lära känna Gud och lägga sitt liv i hans händer.
Gud välsigne er.
/Sara
